Alltsedan vi människor blev bofasta och började med jordbruk för ungefär tiotusen år sedan har vi älskat bröd. När vi märkte att vilt växande vete kunde sås och förädlas började vi med detta på många platser runt om vår jord. Från bergssluttningarna i Mesopotamien, tIll Nildeltat och längs stränderna kring Indus och Yangtze bredde odlingarna ut sig som prydliga gula rutor i ett i övrigt vildvuxet landskap. Vetets inneboende växtkraft i växlande klimatzoner gjorde det till den ultimata stapelvaran för mänsklig existens. Genom att odla vete, och med tiden andra liknande grödor, kunde mänskliga resurser frigöras till annat, som att bygga, konstruera, tänka, uppfinna och effektivisera.

I sin enklaste form består bröd av en blandning av krossade vetekorn, det vill säga mjöl, vatten och salt. Till detta grundrecept har människan sedan tillfört olja, jäst och kryddor av olika slag. Även bakteriekulturer i olika former har tillsatts för ökad hållbarhet och variation i smak. För ökad hållbarhet har bröd också torkats som platta skivor över öppen eld. Varianterna har uppkommit beroende på naturliga omständigheter, klimat, smak och kultur. I staden Pompeji har man funnit fossiliserat bröd från år 79 efter Kristus där innehållet kunnat konstateras med moderna, vetenskapliga metoder.

Bröd har ett högt innehåll av kolhydrater och kräver relativt lite arbete i förhållande till den energi kroppen får ut. I motsats till kött som kräver mycket energi i form av jakt och dessutom är riskabelt, är odling av vete väldigt energieffektivt. Detta insåg människorna i forntiden och det är ingen slump att många stora civilisationer har räknat sitt välstånd i den mängd vete man kunnat lagra i sina magasin.

I vårt moderna samhälle är vi oftast separerade från produktionen av vete eller andra grödor men kan ändå hitta samhörigheten med råvaran när vi knådar en vetedeg av mjöl, vatten, salt och jäst.